Pudelhistoria

Gravmonument från 1499 i katedralen i Bamberg, Bayern. En pudel ligger nedanför kejsar Henrik II:s dödsbädd.

375px-Prince_Rupert_-_1st_English_Civil_War

Prins Rupert av Pfalz med sin omtalade pudel Boye från 1642.

Författaren och legendariska pudeluppfödaren Rosa Fitinghoff

Drottning Victoria av Sverige hade en ständig följeslagare i storpudeln Tom som var en gåva från drottningens livläkare Axel Munthe

Winston Churchill var en stor hundälskare och i synnerhet älskade han pudlar. Hans Rufus och senare Rufus II var följeslagare som även fick sova i Winstons säng.

PUDELHISTORIA

Pudeln är en gammal ras, de äldsta säkra bevisen för pudelns existens härstammar från tiden omkring år 1500. Vid den tiden tecknade Albrecht Dürer pudlar i Tyskland, medan samtidigt Pinturiccho målade dem i Italien. Omkring femtio år senare beskrev den schweiziske zoologen Konrad Gesner rasen i sitt verk ”Historia animalium” och konstnären Martin de Vos målade av dem i Holland. Rasen fanns alltså omnämnd och avbildad i fyra olika länder vilket pekar mot att pudeln måste ha funnits som ”ras” åtskilligt före 1500. Flera europeiska länder, Frankrike, Tyskland och Ryssland, har under årens lopp ansetts som pudelns hemland, men numera uppfattas rasen vanligen som fransk och Franska kennelklubben äger pudelns rasstandard.

I Frankrike blev rasen tidigt populär, först som jakthund och senare blev de mindre varianterna mycket populära vid det franska hovet som sällskapshund och det var där aveln inleddes mot mindre robusta och mer ädla pudlar. Från Frankrike har rasen sedan spritt sig runt omkring i Europa. Även den ryska aristokratin intresserade sig för de mindre varianterna och under 1800-talet bedrevs där en framgångsrikt avel.

Pudelfrisyren beror inte på gångna tiders önskan att göra hunden vacker utan beror tvärtom på att jägarna ansåg att hunden blev mer användbar som jakthund, då den blev klippt. Jägarna menade att pudelns långa päls hindrade dess rörelser när den simmade. Därför klippte de bort så mycket som det ansågs vara möjligt att avlägsna men manschetter runt lederna lämnades kvar för att hindra att hunden fick gikt. Pälsen runt bröstkorgen behöll de för att hindra lunginflammation. Håret kring hals och bogar skyddade säkert också hunden mot det skarpa kärrgräset under simning och vadning. Till och med den så kallade pomponen (bollen) på svansen och hårbandet på huvudet var ursprungligen till för att jägaren lättare skulle se hunden, då den arbetade i vattenvegetationen.

Pudeln bör ha varit tidigt känd i Sverige, men någon uppfödning i egentlig mening bedrevs inte under 1800-talet. Behovet täcktes i stället genom importer, mest från Tyskland. Storpudel och dvärgpudel, till färgen svart eller vit deltog redan i de tidigaste hundutställningarna. Men vid denna tid, innan rasavgränsningen ännu var definitiv, hade sådana kuriositeter som vit pudel med svarta öron och ”angorapudel” tillträde till utställningarna. Greve och Ryttmästare Adolf Patrik Hamilton (Svenska kennelklubbens grundare) säger så sent som 1898: ”På senaste utställningen i Stockholm förekommo tre exemplar, alla goda, men eljest är det en stor sällsynthet att, vare sig enskildt eller offentligt, få syn på ett någorlunda rasrent exemplare”

Omkring 1910 var namn som grevinnan Eva Ehrenswärd, ryttmästare W Henckel kända i pudelsammanhang. Herr Ingvar Laurin födde år 1921 upp Champion Murre Casper som blev upptakten till den så kallade Murrestamepoken i svensk pudelhistoria. Denna hund stimulerade sin ägarinna, författarinnan Rosa Fitinghoff, till en intensiv pudeluppfödning. Det var utan tvekan ett imponerande arbetet, som fröken Rosa Fitinghoff lade ned på pudelrasen. Hon drev fram denna till en framstående plats i den svenska kennelvärlden. Men ”Murrestampudlarnas” dominans tog nästan andan ur andra uppfödare. År 1938 tog emellertid fröken Margareta Knafve det djärva steget att importera hanhunden Champion Nunsoe Look Ahead från England. Bland övriga uppfödare märks friherrinnan Anna Åkerhielm, kennel Långåsen, fru Ingid Ingerborn, kennel Ingerbo, samt grevinnan Britta Armfelt, kennel av Dvärgbo.

Pudlarna var under början av 1900-talet inte speciellt många, men populariteten för de mindre storlekarna steg under 1950- och 60-talen för att under år 1966 kulminera för dvärgpudeln då 4315 st registrerades samt år 1963 för mellanpudeln då 2057 st registrerades. De stora pudlarnas registreringssiffror ökade ganska långsamt, men dess popularitet steg under sent 1970-tal. Den nordiska pudelaveln har varit mycket framgångsrik och att många hundar har exporterats, vilket gör att en hel del av de hundar som idag importeras har nordiska hundar nära i sina stamtavlor.